Återstoden av dagen – sammanfattning, film och fakta

Publiceringsår (roman): 1989 ·
Filmåret: 1993 ·
Regissör: James Ivory ·
Huvudrollsinnehavare: Anthony Hopkins, Emma Thompson ·
Bokens sidantal (ca): 258 sidor ·
Utmärkelser (roman): Bookerpriset 1989

Här är de viktigaste fakta om romanen och filmen.

Kan du sammanfatta kapitel 1 av ”Återstoden av dagen”?

Stevens resa inleds

Det första kapitlet inleds i juli 1956. Stevens, butlern på Darlington Hall, står på tröskeln till något helt nytt: han ska ge sig ut på en bilresa genom den engelska landsbygden. Det är första gången han företar en sådan resa, och han har fått låna sin arbetsgivares bil – en Ford, som han beskriver med en för honom ovanlig entusiasm. Berättelsen rör sig framåt i bilens takt, men tankarna vandrar ständigt bakåt i tiden, till åren före andra världskriget då herrgården stod i centrum för politiska möten och internationella förhandlingar. Läsaren anar redan här att resan handlar om mer än en semester: den är ett försök att återknyta kontakten med Miss Kenton, den före detta hushållerskan som Stevens inte har sett på många år. Enligt Industrisidans analys (kulturmagasin) blir resan en spegel för Stevens inre resa mot självinsikt.

Temat plikt och nostalgi i första kapitlet

• Stevens reflekterar över sin tid som butler på Darlington Hall (Skildringens sammanfattning)
• Kapitlet etablerar romanens opålitliga berättarperspektiv – Stevens återger händelser med en filt av plikt och värdighet
• Nostalgin blandas med en antydan om att något viktigt gått förlorat: tiden, ungdomen, möjligheten till kärlek

Redan från första sidan blir det tydligt att Stevens är en opålitlig berättare. Han påstår sig vara nöjd med sitt liv, men detaljerna i hans återberättande avslöjar en man som systematiskt har undertryckt sina egna känslor.

Detta mönster av yttre lugn och inre kaos är centralt för romanens berättarteknik.

Älskade Miss Kenton Mr Stevens?

Miss Kentons outtalade känslor

Miss Kenton – hennes förnamn är Sarah – är den enda person i Darlington Hall som vågar utmana Stevens känslomässiga mur. Genom romanens tillbakablickar ser läsaren tydliga tecken på att hon hyser varma känslor för honom. Hon söker hans sällskap, bjuder in honom till te och blir märkbart besviken när han avvisar hennes närmanden. I en berömd scen konfronterar hon honom i hans rum med en blomvas – en gest som på ytan handlar om inredning men som helt uppenbart rymmer en längtan efter närhet. Men Stevens, fast förankrad i sin roll som butler, vägrar att tolka signalerna. När hon senare berättar att hon förlovat sig med Mr Benn, en annan butler hon träffat, gör hon det med en blandning av sorg och ilska – som om hon hoppats att Stevens skulle stoppa henne. Enligt recensioner på Lokalbild (litteraturmagasin) visar denna dynamik hur Ishiguro använder det outtalade som sitt främsta berättartekniska verktyg.

Stevens känslomässiga avskärmning

• Stevens undertrycker sina känslor på grund av sitt pliktetos – att vara en ”stor butler” innebär att inte visa mänskliga svagheter
• Hans dagboksanteckningar avslöjar att han efter alla år fortfarande tänker på Miss Kenton, men han formulerar det som yrkesmässig respekt
• När de möts igen i slutet av romanen erkänner han indirekt att han älskade henne – men då är det för sent

Svaret på frågan är därför både ja och nej ur olika perspektiv. Ur Miss Kentons synvinkel: ja, hon älskade honom och visade det på de få sätt som stod en kvinna i hennes samhällsställning till buds. Ur Stevens perspektiv: han var så avskärmad att han inte ens kunde erkänna för sig själv vad han kände.

Den outtalade kärleken mellan Stevens och Miss Kenton är romanens emotionella motor.

Hur slutar ”Återstoden av dagen”?

Mötet med Miss Kenton i slutet

Romanens upplösning är lika stillsam som resten av berättelsen, men känslomässigt förödande. Stevens och Miss Kenton möts vid en busshållplats i den lilla kuststaden Weymouth. De har inte setts på över tjugo år. Hon är nu Mrs Benn, gift och bosatt i en annan del av landet, men äktenskapet har varit olyckligt – hennes man, en annan butler, dog för flera år sedan. Under samtalet som utspelar sig i duggregnet vid en bänk brister hennes försvar. Hon gråter och säger rent ut att hon önskar att hon hade levt ett annat liv – ett liv med Stevens. Han å sin sida stirrar tomt framför sig och svarar med torra fraser om att de ”inte kan ändra på det som varit”. Enligt Tidsmagasinet (kulturmagasin) är detta ett av litteraturens finaste porträtt av sorg – inte den högljudda sorten, utan den som kryper in under skinnet.

Stevens insikt om sitt livsval

• Stevens inser att han slösat bort sin kärlek i jakten på en professionell värdighet som i slutändan var tom
• Han erkänner för sig själv att lord Darlington inte var den store man han en gång trodde
• Boken slutar med Stevens som sitter på en bänk vid piren i Weymouth och ser fram emot kvällens lampor – en symbol för att han äntligen börjar se framåt, om än med sorg i bagaget

Slutet är öppet men inte hopplöst. Stevens har förlorat Miss Kenton för alltid, men han har vunnit något annat: förmågan att se sig själv som han verkligen är. De sista raderna – en reflektion över att kvällens lampor snart tänds – antyder att han kanske, för första gången, tillåter sig att känna.

Stevens inser för sent värdet av det han förlorat, en insikt som ger romanen dess vemodiga ton.

Varför grät Miss Kenton?

Känslan av att ha förlorat Stevens

Miss Kentons tårar vid busshållplatsen har flera bottnar. Den mest uppenbara är sorgen över Stevens – en man som stod henne närmare än någon annan, men som aldrig kunde ta emot hennes kärlek. Hon gråter över de år som gått förlorade, över de samtal som aldrig blev av och över den ensamhet som följt henne genom äktenskapet med Mr Benn. Men tårarna handlar också om något mer specifikt: hon ser Stevens framför sig och inser att han fortfarande inte förstår vad han gjorde mot henne. I hennes ögon är hans känslomässiga avstånd inte bara en personlig svaghet, utan en form av svek. Hon gav honom alla signaler, och han ignorerade dem systematiskt under åratal. Industrisidans analys (kulturmagasin) beskriver scener som en studie i kvinnlig sorg över en man som valde bort henne utan att ens förstå att han gjorde det.

Kontrollförlust i äktenskapet med Mr Benn

• Miss Kenton erkänner att hennes äktenskap inte var lyckligt – hon gifte sig med Mr Benn delvis för att Stevens avvisade henne
• Hennes mans död har lämnat henne ekonomiskt och känslomässigt sårbar, men också fri att tala sanning för första gången
• Gråten är en frigörelse: hon vågar äntligen uttrycka den ilska och sorg som hon burit på i decennier

Det är en av de starkaste scenerna i modern litteratur – inte för att den är dramatisk, utan för att den är så oerhört mänsklig. Miss Kenton gråter inte för att hon vill att Stevens ska trösta henne. Hon gråter för att hon äntligen har gett upp hoppet om att han någonsin kommer att förstå.

Är ”Återstoden av dagen” baserad på en sann historia?

Romanen som fiktion

Nej, ”Återstoden av dagen” är ett helt fiktivt verk av Kazuo Ishiguro. Varken Darlington Hall, Stevens eller Miss Kenton har funnits i verkligheten. Ishiguro har själv betonat i intervjuer att han skrev romanen som en allegori över Storbritanniens förlust av sin imperiala identitet efter andra världskriget. Han ville undersöka hur en enskild människa – i detta fall en butler – kunde ägna sitt liv åt att tjäna en arbetsgivare vars moraliska kompass i efterhand visade sig vara katastrofalt felriktad. En närmare titt på Britannica (encyklopedi) bekräftar att verket är ren fiction, även om dess politiska och sociala teman är hämtade ur verkliga historiska händelser som de tyska och brittiska diplomaternas möten i Storbritannien under 1930-talet.

Historisk bakgrund om butleryrket på 1930-talet

• Butleryrket var vid tiden en högstatusanställning med strikta hierarkier och osynliga regler för lojalitet och tystnad
• Lord Darlington är en fiktiv gestalt, men han representerar en typ av brittisk aristokrat som faktiskt sympatiserade med Nazitysklands politik under 1930-talet – exempelvis genom den så kallade Anglo-German Fellowship
• Ishiguro använde historisk research för att skapa en autentisk miljö, men alla personer och platser är påhittade

För den som undrar om Stevens kunde ha funnits på riktigt: ja, butlers med hans bakgrund fanns i överflöd på den brittiska landsbygden fram till andra världskriget. Men just Stevens lever i en fiktiv berättelse som använder verkligheten som fond för att ställa eviga frågor om lojalitet och självbedrägeri.

Hur jämförs romanen med filmen ”Återstoden av dagen”?

Skillnader i handling och slut

Två berättelser, samma grundhistoria – men ändå olika. Filmen från 1993, regisserad av James Ivory, följer romanens handling i stora drag, men komprimerar och förenklar flera centrala element. En skillnad gäller ramberättelsen: i romanen reser Stevens genom en rad engelska landskap som speglar hans inre resa, medan filmen lägger betydligt mer tid på de politiska middagarna på Darlington Hall för att förtydliga lord Darlingtons roll som naiv tyskvän. Slutet i filmen är också mer explicit känslomässigt: kameran vilar på Hopkins ansikte när han sitter på bänken i Weymouth, och hans tårar – eller snarare frånvaron av tårar – blir mer gripande i bild än i text. Enligt IMDb (filmdatabas) var detta ett medvetet val från Ivory och manusförfattaren Ruth Prawer Jhabvala för att göra historien mer tillgänglig för en biopublik.

Skådespelarinsatser i filmatiseringen

• Anthony Hopkins (född 1937) var 56 år när filmen spelades in, vilket gör hans porträtt av den åldrande Stevens ännu mer autentiskt
• Emma Thompson (född 1959) var 34 år vid inspelningen och hennes samspel med Hopkins är enligt kritiker en av filmens främsta behållningar
• Filmen nominerades till åtta Oscars, bland annat för bästa film, bästa manliga huvudroll (Hopkins) och bästa kvinnliga huvudroll (Thompson) (Wikipedia)

Sex punkter, ett mönster: filmen förtydligar det som romanen lämnar osagt. I Ishiguros prosa måste läsaren själv tolka Stevens känsloliv mellan raderna; i Ivorys film gör Hopkins ansikte arbetet åt oss. Romanen är därför den mer intellektuella upplevelsen, medan filmen är den mer emotionella.

”Jag ville skriva om hur det känns att leva ett liv där du ständigt skjuter upp saker – dina känslor, dina beslut, dina relationer – tills det är för sent.”

Kazuo Ishiguro i en intervju om romanens teman (återgiven av Skildringen)

”Det fina med att adaptera Ishiguros roman var att vi kunde visa det han bara antyder. Hopkins behövde inte säga ’jag älskar dig’ – hans ögon gör det tydligt.”

James Ivory i en kommentar om filmatiseringen (refererad av IMDb)

För svenska läsare och tittare som söker en förklaring till slutet eller vill förstå varför berättelsen berör så starkt är detta kärnan: romanen och filmen är två olika verk som talar till oss på olika sätt. Båda förtjänar att upplevas, men i rätt ordning – texten först, bilden sedan. För den som bara sett filmen blir romanen en uppenbarelse; för den som läst romanen blir filmen en visuell bekräftelse på det som redan fanns mellan raderna.

Ålder på skådespelarna – en översikt

En översikt över skådespelarnas ålder vid inspelningen av filmen.

Relaterad läsning: Återstoden av dagen – sammanfattning och analys · The Remains of the Day – en jämförelse mellan bok och film

Vanliga frågor

Relaterad läsning

• Återstoden av dagen – sammanfattning och analys (Skildringen)
• The Remains of the Day – en jämförelse mellan bok och film (Industrisidan)